November är min värsta månad. Inte för att vara negativ (vilket är precis det jag kommer vara nu) men det känns som att oavsett hur bra livet är så blir jag ändå nedstämt, ledsen och funderar väldigt mycket så fort november kommer. Varenda höst hittills i det liv jag kommer ihåg så har jag sagt till mig själv att "inte en höst till efter det här" jag har lovat mig själv att det blir sista hösten jag tänker uppleva. Inte för att livet tar slut såklart, är ju alldeles för levnadsglad för att tänka så, men för att jag borde åka utomlands, flytta på mig till varmare breddgrader innan nästa mörkermånad kommer.

Nu trivs jag ju så himla bra med mitt liv, min vardag här i Sverige nu för tiden och jag står ju faktiskt ut med det här mörka tråkiga landet resten av året så en November per år borde jag väl stå ut med.

Det är så trist bara att det är kolsvart ute, det känns som att jag aldrig slutar producera melatonin så att jag konstant är trött. Jag blir automatiskt deppig utan att kunna sätta fingret på varför och blir sådär jobbigt orkeslös. Alla fina människor i mitt liv gör att det här går att se bort från men det är ändå inte en så jäkla skön känsla att ha i kroppen!

Satt på fika med några kollegor där jag nämnde att jag är trött hela tiden och inte orkar så mycket. De skrattade och sa att de aldrig skulle kunna tänka sig att jag kan må dåligt eller vara orkeslös, jag är ju en sån glädjespridare på jobbet och ser ut att alltid må bra och vara glad. Haha ja men det är ju så jag vill vara, kämpar för att vara varje dag.

Och jag trivs så bra med det. Men det är klart att bakom ytan så har jag ju också känslor, dåliga dagar och stunder där jag inte mår exakt lika bra som det ser ut. Men det förstår dom ju, jobbigare är det med dem som tycker att man aldrig får klaga eller blir irriterade på att man har ett så bra liv och mår å bra hela tiden, som att det vore något hemskt. Såna personer har jag inte mycket till övers för.